I min kropp...

...har hoppet flyttat in. En underbar känsla som inte infunnit sig på ett tag. I fyra veckors tid har jag trott att t om hoppet svikit mig, men nu jävlar!

Har varit hos barnmorskan idag. Hon är väldigt (VÄLDIGT) rörig men idag gillade jag henne väldigt mycket. Hon sa dom där sakerna jag behövde höra. Hon gav mig dom svaren jag ville ha. Hon svek mig bara en gång, när hon sa att jag inte får bada än! Så jag får väl intala mig att duscha är underbart några veckor till.

Frågade ifall jag fick börja träna...nja va svaret. Hon förklarade för mig att hur jag än vänder och vrider på det har jag fortfarande varit med om en förlossning. Att vänta tills kroppen repat sig lite är inte dumt. Men att ha en kropp som så tydligt bevisar att jag fött barn gör ont i mig. Varför måste det vara så?

Fick med mig min förlossningsjournal hem. Samlade mod till mig och läste den. Att läsa hur dom tyckte vi hanterade situationen gjorde att jag efteråt sträkte på mig. Sen resten som stod fattade jag typ noll av, bara massa sjukhustermer. Väntar på en tid för återbesök på förlossningen. Där vet jag att korten på vår nyfödda flicka ligger. Jag längtar efter att få se dom. Dom korten vi har på Evelina är när hon har sina kläder på sig. Jag vill ju se henne när hon är en nakenfis!


Har idag även provat mina gamla jeans, då för en stund svek hoppet mig igen...=)




// Mamma till världens finaste Ängel

Kommentarer
Postat av: Kattis

Hej!

Mina varmaste styrkekramar till dig och din familj!

Jag kikade in i din blogg och det känns som om jag läste mina egna tankar och ord...

Vi förlorade vår flicka i april 2008...Snart två år sedan, men jag kna fortfarande minnas det som igår...

Hon dog också i min mage, i v. 41+1.

Jag såg ditt inlägg i änglaforumet om den fina boken.

Vi är alldeles för många som delar dessa fruktansvärda upplevelser, men idag tänker jag på henne med mer värme och ljus än sorg. Vi fick en flicka till nästan exakt ett år efter, som var beräknad till samma dag som Julia...

Det du går igenom borde ingen, INGEN, få vara med om, men det finns ljus i tunneln!

Du ska vara stolt över din flicka och inte vara rädd för att berätta om henne när någon frågar.

Du är ju förälder lika mycket som de som får levande barn.

Jag känner så starkt att vår Julia vakar över oss och jag hoppas du kan känna det med er lilla Ängel också...

Många varma kramar

Kattis

2010-02-17 @ 11:43:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0