Först stark sen liten

Varje kväll jag går och lägger mig bestämmer jag mig för att i morgon ska jag göra någonting ensam. Åka till affären, åka och fika hos nån eller gå på en promenad. Varje morgon försöker jag finna den styrka jag hade kvällen före, men den är som bortblåst och jag blir liten. Jag tänker att nej men jag kan göra det i morgon istället.

Jag vill, men ändå hindrar jag mig själv till att ta steget?!?!

Jag vet att jag varit själv i affären, solat osv. Jag vet att jag klarade de och det kändes bra efteråt, men ändå känns det på nått vis som att det inte blir lättare. Jag blir arg på mig själv och rädd för att aldrig få tillbaka tryggheten i att vara ensam. Att hela tiden vara beroende av att ha folk runt mig för att min vardag ska fungera.

Det var inte många veckor sen mitt liv vändes upp och ner, och allt måste få ta sin tid, jag vet de. Men ibland blir jag bara så frustrerad!!






// Mamma till världens finaste Ängel

Ett litet ord...

När jag låg på Näl när Evelina föddes fanns det ett ord som verkligen störde mig. Va det värsta ordet jag någonsin hört, jag hatade de...LANDA. Jag låg där och hade precis fått veta att våran bebis kommer vara en tyst bebis, läkaren säger då till mig att det kommer bli bra, ni kommer klara detta. Det måste bara få landa lite. Tyckte verkligen inte om henne då och deffenitivt inte ordet landa. Tänkte vadå landa, är du helt knäpp...vår bebis lever inte, det kommer aldrig bli bra hur mycket det än får landa!

Nu 6 veckor senare erkänner jag att jag ändrat uppfattning om både läkaren och ordet. Har många gånger insett att saker blir faktiskt lättare, bättre när det fått just landat lite.

Kom att tänka på detta i morse när jag insåg att gårdagens träning och möte med folk nu har landat. Visst va jag glad igår för att jag klarat de, för att jag verkligen gick dit. Men känslan idag är 10 gånger bättre, och det är nog just för att det har fått landa!


Idag är det fredag, en bra fredag. Har iofs haft ett hysteriskt utbrott över modemsladdarna som ligger i hela sovrummet. Jag vet inte varför, dom har legat på samma ställe i 3 år. Men det finns en mening med allt. Jag kan inte säga att jag vet meningen med utbrottet, men jag har mina aningar och hoppas på att det stämmer!?







// Mamma till världens finaste Ängel

Jag har tränat...=)

"Jag kommer klara de, jag har längtat efter att träna" Han är inte så dum den där Stig Hellmer, tror det hjälpte lite=) För jag har varit och tränat!! 

Jag gick dit, fick en kram jag faktiskt längtat efter, jag tränade och innan jag gick hem fick jag en kram till. Jag klarade de! Jag är nu ett steg närmare den dagen då jag kommer säga hejdå till känslan "liten"!

Therese har från första gången jag sa att jag vill träna igen lovat mig att när den dagen kommer, kommer hon finnas vid min sida. Den dagen kom idag, fanns hon vid min sida? Ja det gjorde hon! Är så fruktansvärt glad över att henne som vän!





// Mamma till världens finaste Ängel



Jag är inte rädd, jag kan flyga!

Om 45 minuter ska jag infinna mig på gymmet, jag ska träna Combat!!!

Använder mig just nu av Stig H Olssons metod: Jag är inte rädd, jag kan flyga! Fast i min hjärna låter de: Jag kommer klara de, jag har längat efter att träna!





// Mamma till världens finaste Ängel


Besök

Har även idag haft sällskap av en sjuk lillasyster, åh va jag gillar sällskap. Att sitta hemma hela dagarna när alla andra jobbar är ibland väldigt jobbigt, saknar ibland mitt jobb. Men jag vet att jag ännu inte är redo att börja jobba, måste bli lite mer självständig först. Jag övar mig på de och det blir bättre och bättre. Men känslan av att vara liten finns fortfarande kvar. Men en dag vet jag att jag kommer vinna över den känslan, en dag kommer jag säga hejdå till känslan liten!!

Idag när jag hade min lillasyster här tog jag chansen att träffa någon jag länge dratt mig för att träffa. Min brors flickvän och deras 6 månader gamla Linus. Känslan jag hade innan dom kom var hemsk, jag hade målat upp en bild hur det skulle bli när jag träffade henne. Min bild stämde inte och det är jag oerhört glad över, va ingen snäll blid jag målat upp.

På vägen hit hade Linus somnat i bilen, han vaknade först efter 1 timme. Vilket för min del var väldigt skönt, jag fick i lugn och ro berätta vad som vad som hänt, hur ont det gjorde att föda barn, berätta hur oerhört fin Evelina va och visa alla kort. Hade han varit vaken hade jag fått göra de in i mellan när han inte krävde uppmärksamheten, det hade nog gjort ont i mig. Jag fick den uppmärksamheten jag behövde så när Linus vaknade blev jag glad över att träffa honom. Han hade blivit så stor fasters pojke. Innan dom kom var jag rädd för att bitterheten skulle flytta in i min kropp och bygga ett litet bo. Hon hade ju de som inte jag fick, en levande bebis, men det blev inte så. Jag kände verkligen ingen bitterhet. Visst fick det mig att sakna Evelina fruktansvärt mycke, men jag kände mig verkligen inte bitter!






// Mamma till världens finaste Ängel

Solsken & Vårkänslor

När jag vaknade i morse visste jag att vi skulle vara på vårdcentralen halv 9, visste att vi skulle vara tvungna att återigen berätta att Evelina inte fick följa med oss hem. Men läkaren vi fick träffa var helt underbar, han sa precis det där vi behövde höra. Jag var rädd och liten när jag satt i väntrummet, men när jag gick därifrån var jag en stolt mamma  till världens finaste flicka.

Den känslan av stolthet han fick mig att känna har funnit i min kropp hela dagen. En helt underbar känsla! Det har varit en bra dag idag, kankse den bästa sen vi kom hem ifrån sjukhuset dagen efter att Evelina föddes.

Har idag oxå hunnit att ta hand om min sjuka lillasyster, vi har tittat på Twighlight och spelat massa Wii. Sen har jag fått prata med mamma, åh va jag saknar min mamma. Men om två veckor kommer hon hem. Om det nu inte skulle bli så att Nicholas Cage friar och hon är tvungen att flytta till HollyWood =)

Att fåglarna kvittrat och solen gett mig vårkänslor är definitivt inget minus på en lyckad dag!






// Mamma till världens finaste Ängel

Återbesök

Har idag varit på återbesök på förlossningen, träffat läkaren och barnmorskan som var med oss när Evelina föddes. I bilen dit började mina tårar rulla ner för min kind. Jag kom på att jag själv tänkte att anledningen till att vi ska dit är för att Evelina inte fick följa med oss hem. Just då ville jag bara skrika, be alla att bara vara tysta, jag ville aldrig mer höra att det kommer bli bra, du är så stark. Det finns inget som kommer göra det bra, mitt sår kommer aldrig att läka. Jag kommer föralltid ha ett sår som blöder. För jag kommer aldrig få ha min fina flicka hos mig!!

När man är hemma tänker man på henne hela tiden, men man kan själv välja vad man vill tänka. Vissa gånger kan man stoppa undan känslan som man vet får en att gråta. Känslan som beskriver hur ont det gör i mig att hon inte finns här. Men nu visste jag att den otäcka känslan kommer att komma vare sig jag vill eller inte. Jag kommer återigen få ett så tydligt bevis på att hon inte lever. Återigen ska den tunna skorpa rivas bort från mitt stora sår. Skorpan på det sår som så sakta börjat läka lite.

Det räckte att jag hörde läkarens röst ute i korridoren, det brast och tårarna rann. Men jag är ändå glad att jag fick träffa dom, jag hade längtat efter att träffa dom. Dom hade ju svaren på mina frågor och korten på Evelina. När jag kom dit grät jag, men innan jag gick därifrån hade jag även skrattat. Jag hade fått tillbaka hoppet på att det kommer bli bra.  Det stora såret kommer alltid att finnas, men en dag kommer skopran vara så tjock att det inte blöder hela tiden.

När vi skulle gå därifrån sa barnmorskan, jag tänker inte säga hejdå jag säger på Återseende! Och naturligtvis är det så, vi kommer träffas igen. Men nästa gång kommer jag gå därifrån med Evelinas skrikande lillasyster eller lillebror!!






// Mamma till världens finaste Ängel

100221

Hej min lilla skruttfia!

Jag vet att du inte kommer kunna läsa detta. Men om du ber gamelmormor om hjälp kan hon läsa det för dig.


Det är idag 1 månad sen du föddes. 1 månad fylld med sorg, tårar, förtvivlan men oxå mycket glädje och skratt. Att du inte finns här hos oss gör väldigt ont i mig, tårar rullar ofta ner för min kind. Men för varje dag som går gör tårarna mindre ont. Jag är ofta ledsen, men där imellan är jag glad, glad över att få vara mamma till världens finaste flicka.

Jag hoppas så att du har det bra. Att du har massa snälla och omtänksamma människor runt dig, människor som tar hand om dig och får dig att känna dig trygg. Och massa barn så att du kan leka dagarna i ända.

Hoppas du tyckte om dina kläder och alla saker du fick. Jag vet att strumporna var lite stora. Men man kan inte ha beigea strumpor och turkos tröja. Därför fick de bli dom vita fast dom var lite stora. Jag hoppas oxå att nappen och snuttefilten hjälper dig om du inte kan sova. Vi sov med din snuttefilt i våran säng när du låg i min mage. Så om du luktar på den känner du hur vi luktar.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig Evelina, berätta för dig hur mycket jag saknar dig och önskar att du var här. Men jag tror att du redan vet de, du är ju här och tittar till oss ibland.

Ska snart sluta skriva så att du kan få springa iväg och leka igen, men jag vill be dig om en sak först. Det finns en människa jag vill att du ska hålla ett extra öga på. En människa som hjälpt mig så otroligt mycket, lyssnat, tröstat, fått mig att skratta i massor. Hon är en stark människa som jag tror nästan klarar av vad som helst. Men jag vill ändå att du tittar till henne ibland. Det är Therese, världens bästa Therese. Du vet hon som läste så fint för dig på din begravning!

Ta hand om dig min skruttfia!!

Älskar dig av hela mitt hjärta.

Puss & Kram Mamma



Snö & drömmar

Min starka Christian fick upp dörren! Tur att han var hemma, tänk om han hade varit iväg och jobbat, då hade jag varit tvungen att ringa nån som kom och hjälpte mig ut...hmm?!



Somnade en stund förut, för första gången kom Evelina till mina drömmar. Hon var en liten bebis. Kommer inte ihåg vad jag drömde riktigt, men hon var så fin. Samtidigt som jag blev väldigt ledsen när jag vaknade var jag ändå glad. Jag har längtat efter att få träffa henne. Drömmarnas värld är min chans att få vara med min lilla flicka. Jag är glad, men samtidigt rinner mina tårar! Jag fick vara med henne en stund, men samtidigt var det ett bevis på att hon inte finns här!

Jag önskar så att allt var annorlunda!






// Mamma till världens finaste Ängel

Jag är insnöad...

... på riktigt!!!!!!!!

Vaknade som vanligt i min varma säng. Stod upp och konstaterade att idag får del blir tvätt och städ dag. Fy fan va mycket snö, och som pricken över i blåser det satan.

När jag efter en stund tänkte öppna ytterdörren för att se hur mycket snö det kommit egentligen inser jag att framför våran dörr har världens största snödriva flyttat in. Jag tar i för kung och fosterland (kankse inte, men jag tog i iaf) och inser att jag endast får upp dörren ca 5 cm... jag är fånge i mitt egna hem!! Jag får på riktigt inte upp dörren!!

Så nu sitter jag här, får väl roa mig med att städa lite tills Christian vaknar och kan hjälpa mig med dörren!






// Mamma till världens finaste Ängel

Mina hjärnspöken är på besök

Vissa dagar känner jag mig verkligen som en mamma. Andra dagar känns allt som vanligt, som om jag aldrig varit gravid ens.

Jag vet att att jag varit det, jag vet att jag är mamma. Men när hon inte finns här hos mig känns det ibland så himla långt borta. Det går inte ens 1 minut utan att jag tänker på henne, men samtidigt är jag så himla rädd för att glömma henne.

Jag vet vad som är rätt och vad som är fel. Jag vet att hon kommer alltid finnas med mig. Men ibland säger mina hjärnspöken något annat. Och ibland klarar jag bara inte av att stå emot. FY FAN!!!

Varför fick hon inte stanna här hos oss? Vad har jag gjort för att förtjäna de här? Om det nu finns en mening med allt, VAD ÄR MENINGEN ME DET HÄR?????





// Mamma till världens finaste Ängel


Liten för en stund

Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan på posten, hade blivit strul med mina 29 föräldradagar. Ringde till dom och fick svaret, din handläggare ringer upp dig. Det gjorde han aldrig! Varför säger dom så när dom sedan inte håller de?

Fick i morse ringa igen. Förklarade då min fråga och varför jag ringde. Först sa hon att såhär är det, ingen ide att diskutera. Sen förklarade jag för henne att jag ringt säkert 10 gånger för att få veta hur jag skulle fylla i lappen för att det inte skulle krångla. Tänkte att om jag ringer en extra gång och frågar så kan det iallafall inte bli fel...men det blev de! Berättade även vad för svar jag fått när jag ringt.

Svaret jag till slut fick var. Att vi här på försäkringskassan har ju tyvärr gett dig fel uppgifter och jag beklagar verkligen att det har blivit såhär. Löser de sig inte för dig får du höra av dig. Hon hade på papper framför sig att jag ringt och frågat och att jag fått det svaret jag sa till henne att jag fått. Men ändå kunde hon inget göra.

Jag blev så ledsen när jag pratade med henne, den "lilla" flyttade in i min kropp. Hur kan man på försäkringskassan gör så fel?? Hade jag gjort fel hade jag inte fått några pengar. Men för deras del räcker det med en ursäkt?!

Den "lilla" är fortfarande kvar i min kropp. Men jag tillåter inte att Försäkringskassan ska vara den som gör att jag hamnar på botten igen. Det är dom inte värda! Det kommer en ny dag i morgon och då kommer styrkan att vara tillbaka.


Idag har vi fått tid för återbesök på förlossningen. Jag ska på måndag få se korten på Evelina när hon är en nakenfis. Åh va jag LÄNGTAR!!!




// Mamma till världens finaste Ängel

What Makes a Mother







Barnbok

Har varit en del i Änglarummet på familjeliv senaste veckorna. När man blivit mamma till en liten ängel är det väldigt skönt att få veta att man inte är ensam. Få prata med dom som är/har varit precis lika ledsna som jag. Som vet precis vad det är jag går igenom. Och det underbaraste av allt är att få höra att sorgen kommer alltid att finnas där men den kommer byta skepnad. En dag kommer glädjen tillbaka och jag kommer le istället för att gråta när jag tänker min lilla Evelina.

I forumet i Änglarummet var det en tjej som för ett tag sen tipsade om en Barnbok. Barnboken Jag känner en Ängel. Läste denna bok i går, läste den flera gånger. Den var så otroligt fin, sorglig men ändå så glad. Alla som känner en ängel borde läsa den.

Som mamma till en liten ängel har jag haft väldigt mycket funderingar på vart hon är, hur hon har det, om hon vet hur mycket jag älskar och saknar henne. Men efter att ha läst boken växte hoppet och tron om att hon har det bra. Hon kan inte vara med oss, men hennes små vingar hjälper henne att titta till oss ibland. Hon kommer hit och ser så att vi har det bra. Tröstar oss när vi är ledsna och skrattar med oss när vi är glada.

Den är verkligen helt underbar och så söt. Bilden nedan är min favoritsida i boken. Det som står där fick en speciell plats i mitt hjärta. Är väldigt glad att boken finns. Den gav mig så himla mycket glädje i min just nu så sorgliga värld. Tack Cecilia!!






För er som vill läsa denna Underbara bok kan ni göra det här:
www.illustrationbycecilia.se






// Mamma till världens finaste Ängel

I min kropp...

...har hoppet flyttat in. En underbar känsla som inte infunnit sig på ett tag. I fyra veckors tid har jag trott att t om hoppet svikit mig, men nu jävlar!

Har varit hos barnmorskan idag. Hon är väldigt (VÄLDIGT) rörig men idag gillade jag henne väldigt mycket. Hon sa dom där sakerna jag behövde höra. Hon gav mig dom svaren jag ville ha. Hon svek mig bara en gång, när hon sa att jag inte får bada än! Så jag får väl intala mig att duscha är underbart några veckor till.

Frågade ifall jag fick börja träna...nja va svaret. Hon förklarade för mig att hur jag än vänder och vrider på det har jag fortfarande varit med om en förlossning. Att vänta tills kroppen repat sig lite är inte dumt. Men att ha en kropp som så tydligt bevisar att jag fött barn gör ont i mig. Varför måste det vara så?

Fick med mig min förlossningsjournal hem. Samlade mod till mig och läste den. Att läsa hur dom tyckte vi hanterade situationen gjorde att jag efteråt sträkte på mig. Sen resten som stod fattade jag typ noll av, bara massa sjukhustermer. Väntar på en tid för återbesök på förlossningen. Där vet jag att korten på vår nyfödda flicka ligger. Jag längtar efter att få se dom. Dom korten vi har på Evelina är när hon har sina kläder på sig. Jag vill ju se henne när hon är en nakenfis!


Har idag även provat mina gamla jeans, då för en stund svek hoppet mig igen...=)




// Mamma till världens finaste Ängel

Saknad

Jag hade henne i min mage i 9 månader. Kände hur hon växte, hennes sparkar och hur hon hickade. Vi pratade med henne och berättade hur mycket vi älskade och längtade efter henne. Jag levde mitt liv för att hon skulle ha det bra. Jag kände att hon levde, i 9 månader levde hon!

Att hon skulle sluta andas den dagen hon växt färdigt, den dagen hon skulle kunna leva utanför min kropp fanns inte! Vi hade ju klarat oss förbi v13! I en graviditet är v13 lite magiskt, har man klarat sig förbi v13 är största faran över...BULLSHIT!!

Vi hade så mycket mer att ge henne än 9 månader. Vi skulle ju ge henne hela livet!!

Jag intalar mig själv varje dag att hon vet hur mycket vi älskar henne. Och jag hoppas och tror att hon älskar sin mamma och pappa lika mycket. Men att aldrig kunna få ha henne i min famn och säga det till henne gör så ont i mig! Jag vill ju ha henne här, jag vill inte behöva gå till minneslunden!!

Min fina flicka!!



Varför är livet så jävla orättvist??





// Mamma till världens finaste Ängel

Borta bra men hemma bäst

I natt åker mamma till USA i tre veckor. Så dagen spenderas på Kindlycke med mamma, lillasyster och Elvis. Att hon ska åka är lite blandade känslor, mamma är alltid mamma. Hon har frågat flera gånger om jag vill att hon ska stanna hemma. Vet att hon hade gjort de om jag ville, men absolut inte!

Jag har ju lillasyster, mamma har sagt till henne att hon måste ringa mig varje dag, fråga om vi ätit mat och komma och laga mat till oss om vi inte äter. Hon är världens bästa mamma min mamma!

Fortsatte vara glad hela dagen igår, konstig känsla. Har varit glad dagar före igår men då har känslan av dåligt samvete funnits där. Har haft känslan av att det är fel att vara glad när jag egentligen är så ledsen. Jag kommer alltid vara ledsen, ledsen över att det finaste i hela världen fick bo i himlen i stället för hemma hos oss. Men visst måste jag ändå få vara glad?!





// Mamma till världens finaste Ängel

Solen skiner och fåglarna kvittrar

Det är en bra dag idag, jag känner glädje i min kropp. Kan inte säga att det är nått speciellt som hänt, bara infann sig där i morse när jag slog upp mina ögon.

Kankse är det mina lena fötter (fick fotvård igår, UNDERBART), kankse är det mammas hemmagjorda nyponsoppa och klimp eller så kankse det är för att människan jag älskar mest på denna jord har fått sova?!

Sorgen finns där, men just nu känner jag att den tagit ett steg tillbaka. Jag är glad!


// Mamma till världens finaste Ängel

Min fina Evelina!

Grattis min fina flicka på namnsdagen!

Mamma älskar dig!!


 


// Mamma till världens finaste Ängel

Höga berg & Djupa dalar

Ett högt berg med toppen långt uppe över molnen, lika djupa är dalarna. Ibland när man är på väg upp faller man ner. Men när jag faller kommer jag aldrig tillåta mig själv att stanna där. En dag ska jag sitta där på bergets topp, jag ska ta mig upp!!

I går eftermiddag föll jag, det var läskigt! Att gå från glad till förtvivlad gjorde mig rädd. Att den ända tanken som malde i huvudet var, spelar ingen roll vad vi gör eller vad nån säger. Det kommer aldrig att bli bra, vi kommer aldrig få henne tillbaka.

Efter ett terapisamtal med Therese och en god natts sömn är jag på väg upp igen. Det kommer visst bli bra! Hon kan inte vara med oss, vi kommer aldrig kunna krama, mysa eller ha henne nära. Men på nått sätt kommer hon finnas med oss iaf! Hon älskar ju sin mamma och pappa lika mycket som vi älskar henne!


// Mamma till världens finaste Ängel

MIN STARKA MAMMA

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men när alla andra sover om natten har jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta,
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer.
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr,
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär
Vad hon än säger, hur hon än mår.

Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.


Soltid...

Igår innan jag gick och la mig bokade jag en soltid nere på gymmet. Har längtat efter solariet flera månader. (Nej jag är ingen hysterisk solariemänniska som pressar flera gånger i veckan) Hade ju gjort klart för Christian redan för flera månader sen att när bebisen har kommit ut får du vara hemma för jag ska åka och sola!

När jag satt i bilen på vägen dit var jag den lilla, lilla Josefin. Tänkte flera gånger att nej jag vänder, så får jag ringa till Lisa och säga att jag kommer inte. Men samtidigt var de ju nått jag ville göra. Visst jag hade kunat avboka och bokat en ny tid i morgon. Men hade det varit lättare då?!

Jag vände aldrig utan åkte dit. När jag parkerat bilen växte klumpen i magen och dom centimeter jag växt försvann. Jag var liten igen och tårarna rann. Innanför dörren stod Lisa med dammsugaren i högsta hugg. Hej Lisa sa jag, hon vände sig om och gav mig en kram. Hon sa att hon hört att jag e stark och jag e stark, jag är fan de!!

Det var så skönt att sola och när jag kom ut i bilen kände jag att mina centimer kom tillbaka. Jag kankse tom växte några till.

Om man inte somnar i solariet funderar man i stället väldigt mycket. Så efter 20 minuters funderande kom jag fram till:

Skulle jag gå in i en affären och folk bara tittar på mig, är det inte för att dom tycker jag är konstig. Dom tycker synd om oss. Dom liksom jag tänker att varför fick hon inte följa med dom hem. För jag är inte konstig, jag är bara en liten flicka som över allt annat skulle vilja ha min bebis i min famn!



// Mamma till världens finaste Ängel

Kaffe med Chokladsmak

Har haft besök av en fd arbetskamrat idag, hon hade med sig kaffe med chokladsmak. Jaha sa jag, ska vi dricka detta? Men åh va gott det va! Blandade 50/50 med vanligt kaffe, smarrigt. Så händan efter kommer det serveras chokladkaffe hemma på min gata.

Hon hade med sig blommor också, från alla på jobbet. Dom va jättefina! Har faktiskt varit lite sur över att dom inte skickat blommor. Känt mig lite bortglömd, tänk att jaja jag var ju bara timvikarie (i två år). Men nu tar jag tillbaka surheten och tackar så mycket!

När folk varit här och hälsat på har jag vissa gånger känt att jag inte velat visa kort, hand och fotavtrycken som vi fått av Evelina. Tänkt att dom har inte frågat och alla kankse inte vill se. Men idag efter chokladkaffet kom frågan ifall jag inte hade något kort på henne. Jag blev så glad, jag fick visa upp min lilla flicka! Visa hennes söta små händer och fötter, vad hon vägde, hur lång hon var och den fina hårlocken vi fick. Jag är verkligen så stolt, jag fick verkligen världens finaste dotter!




// Mamma till världens finaste Ängel

Fika och Tempo besök!

Har haft fika besök av en gamal barndomsvän idag. Vi har pratat, pratat och så har vi pratat och där i mellan har det slunkigt ner ett antal koppar kaffe!

Hon berättade att innan hon kom hit hade hon ringt till sin mamma och frågat hur hon skulle bete sig, vad hon skulle säga. Hon hade fått rådet att vara som vanligt. Hon var som vanligt och det var skönt. Men hon fick mig att inse att anledningen till att dom man kanske hade velat skulle höra av sig och säga att dom tänker på oss inte gör det för att dom vet inte hur dom ska bete sig eller vad dom ska säga.

Jag är väldigt glad att även om hon inte visste vad som väntade innanför dörren när hon knackade på kom hon ändå hit!


Har i några dagar haft känslan, jag kommer aldrig kunna vara ensam jag är så liten i stora världen. Åka till affären själv kommer jag aldrig klara igen. Therese frågade igår, vad är det du är rädd för, vad är det värsta som kan hända? Hade inget bättre svar än jag vet inte, att folk bara tittar på¨mig utan att säga nått?! Då kom följdfrågan, vad händer då? Ja jag blir ledsen!

Har tänkt en del på de idag, jag är inte rädd för att tex börja gråta i kassan på konsum. Vill jag gråta gör jag de! Det som gör mig mest rädd är känslan av att känna mig så fruktansvärt liten.

Den känslan kommer finnas kvar tills den dagen jag bevisat för mig själv att jag klarar det.

Efter allt som hänt ska det skickas massa papper hit och dit. Hade tre brev som låg och väntade på att bli iväg skickade. Finns ingen brevbärare som kommer hit och knackar på och frågar ifall jag behöver få några brev iväg skickade. Sen efter alla fika besök tar även mjölken slut. Ska man ha ny mjölk finns den i affären.

Jag satta mig i bilen, postade mina brev och köpte min mjölk!!!!!!!

Känslan av att vara liten försvann inte, men jag växte några centimeter!



// Mamma till världens finaste Ängel

Bloggandet

Att det kunde vara så skönt att sätta sig framför datorn och bara skriva ner alla tankar som snurrar i huvudet! Är glad att jag skapade en blogg, lättare att gå till datorn än att ta fram det gamla hederliga pappret och pennan.

Sen alla underbara kommentarer... Tack för alla fina kommentarer!! Att ni finns där ute och skänker oss en tanke betyder väldigt väldigt mycket!!


// Mamma till världens finaste Ängel

Söndag kväll

Idag är det söndag...en dag med mycket blandade känslor!

Tänker mycket på Evelina. Hur hon har det, vart man kommer när man är död, om hon har någon som tar hand om henne lika bra som jag skulle ha gjort?!

Önskar bara nån kunde säga. Jag lovar dig att hon har det bra, jag VET de!

Mamma har varit här en stund idag...hon skulle komma och hämta bebis sakerna. Va skönt att ta dom härifrån på ett sätt, men samtidigt ytterligare en bekräftelse på att vi fick åka hem utan vår fina flicka. Det gör så ont i mig!! Vi skulle ju gå ut och gå med barnvagnen, hade ju köpt en varm overall så att hon inte skulle frysa!

Har även hunnit med ett par koppar kaffe med Therese och Putte. Dom är underbara och lite knäppa!!



// Mamma till världens finaste Ängel









Evelinas Begravning

På väg till begravningen flyttade paniken in. Hur ska jag kunna leva utan att få träffa henne?? Det skulle bli sista gången jag fick hålla henne i min famn. Men jag har världens bäst pojkvän, han fick min styrka att komma tillbaka!

Vi skulle vara där 30 minuter innan för att lägga henne i sin lilla kista och ge henne nallarna och teckningarna hon fått. Vi hade även tagit med en kudde, man kan inte leva utan kudde! Hon var så fin!

Begravningen var jättefin!! Precis så som vi ville ha de! Hon fick jättefina blommor! Therese hade skrivit ett kort till Evelina som hon läste! Det var så fint!!

Efter begravningen kändes det som om något i min kropp försvann, jag fick en känsla av lättnad och glädje. Jag kommer inte kunna hålla henne i min famn och trösta henne när hon är ledsen och gråter, men jag har gjort det jag kunde för henne, jag lät henne komma vidare!

Älskade Evelina bebisen...jag vet att du vet att du hade haft det jättebra hos oss...Therese säger att allt har en mening, jag tror henne...det är bara jävligt jobbigt att behöva vänta så länge för att få veta meningen med att inte få ha det vackraste i världen hos oss!!

Efter begravningen åkte vi hem, det var skönt att komma hem. Vi hade sällskap hela kvällen. Först våra underbara mammor och lillasyster sen kom Therese och Putte. Vi fikade, åt godis, rökte och drack kaffe...cola till dom små..=)

Halv tittade på Lets Dance, lyssnade på Puttes Matchmakings försök och skrattade i massor! Så underbart att höra massa skratt!!


// Mamma till världens finaste Ängel

...









Från oss...

Natten vi låg på sjukhuset kom det in en barnmorska som gjort Evelinas hand och fotavtryck till oss. I morgon är det begravning och vår sista chans att träffa henne på ett tag.Vi kommer att ge henne det vi fick...våra handavtryck.

Precis som vi stolt visar upp vilka små och söta fötter och händer hon hade. Precis samma vill jag att hon ska kunna göra! Fast i stället kommer hon säga, titta vilka stora händer min mamma och pappa har!





// Mamma till världens finaste Ängel


Min älskade ängel

Dagen började bra, vaknade i vetskap av att jag drömt att jag skrattat. Åt vad har jag ingen aning om, men jag hoppas jag skratta för att jag var lycklig...=)

Efter att jag ätit frukost ringde jag lillasyster, hon har varit ledig idag så vi har hängt lite. Färgat mitt hår, kollat youtube klipp och varit på långpromenad. Var så skönt att få gå en promenad, har verkligen längtat efter de! Sen har vi beställt biljetter till The Baseballs i Göteborg den 25:e April...känns kul att ha något att se fram imot!!

På vår promenad tog vi ett stopp vid apoteket, var så jävla varmt där inne så jag skulle gå ut och andas lite. När jag står där och drar mina djupa andetag med frisk KALL luft ser jag en tjej som varit på jobbet och praktiserat. Bara hon inte ska till apoteket tänkte jag. Men naturligvis skulle hon det. Inom loppet av ett par sekunder hade 100 000 tankar flugit igenom mitt huvud. Jag visste att frågan skulle komma och jag kände mig så himla liten och ensam. Men när hon frågat och jag hade berättat vad som hänt är jag ändå väldigt glad att hon frågade. Jag fick ju berätta att jag hade fått världens finaste flicka. För även om hon inte kunde följa med oss hem är jag ändå mamma till världens finaste flicka.


Sen har timmarna gått och ju närmare morgondagen vi kommit har klumpen i min mage växt. I morgon är sista gången vi kommer få ser vår fina flicka på många många år! I morgon klockan två är det begravning. Just nu är mina känslor väldigt blandade. På ett vis vill jag att begravningen ska vara för att Evelina ska kunna komma vidare. Men på samma gång känns det konstigt att det ända vi kommer ha kvar utan henne är kort. Har i två veckors tid vetat att om jag vill kan vi åka och hälsa på henne. Är idag väldigt glad att vi inte varit hos henne varje dag utan bara två gånger.  Hade nog varit ännu jobbigare att skiljas ifrån henne och det  blivit en rutin att åka och hälsa på henne varje morgon man vaknat.

Känns som att den lilla skopra som hunnit bildas på mitt stora sår kommer ryckas bort i morgon och såret kommer börja blöda igen.

// Mamma till världens finaste Ängel


Onsdag...

Samlade mina krafter i morse och skrev ett blogg inlägg om vad som hände den 21:e januari. Tårarna rann och förtvivlan växte. Efter att ha läst vad jag skrivit typ hundra gånger fick jag en känsla av styrka. Att man som människa kan resa sig trots att livet rasar samman! Jag är fan imponerad av mig själv!!

Jag är medveten om att den kommer rasa samman igen, men just idag är det skönt att känna sig stark! Känna att vi kommer ta oss igenom det här.

Fick idag våra papper ifrån försäkringskassan, känns lite konstigt att sitta och fylla i vilka dagar man vill vara föräldra ledig. Men det är så systemet fungerar så det är väl bara att gilla läget och fylla i dom där jävla lapparna och skicka in.

I övrigt har det varit en lugn dag, inte haft ett ändå måste!

Pratat med prästen som ska hålla i begravningen på fredag, han e så snäll. Ringde för att kolla hur det var med oss, om vi hade några frågor inför fredag. Och berättade att kistan kommit och att allt annat är klart!

Har även pratat med min vän Therese (världens bästa), hon är så bra! Först ringde hon för att liva upp min tillvaro lite, jag skrattade massor...hehe! Sen ringde hon och sa att hon pratat med försäkringsbolaget. När hon berättade vad hon frågat och vilka svar hon fått fick jag en känsla av ro. Hon hade fått svaren på de frågor jag ville ha svar på.

Är så oerhört tacksam för all hjälp!! Alla underbara människor vi har runt oss!! Ni är GULD värda!!

Sen får vi inte glömma all snö...fy fan va vi har skottat snö idag!! Har fått berättat för mig av en gamal vis man att sån här vinter har det minsann inte varit sen 1987!

// Mamma till världens finaste Ängel

21:e januari 2010...

...föddes våran dotter Evelina. En stor fin flicka, 4290g och 53cm lång. Massa hår och världens pluttigaste fingrar och tår. Hon var så fin...men alldeles tyst!

Vaknade halv sju på morgonen och kände att jag behövde gå och kissa, när jag skulle resa mig upp ur sängen gick mitt vatten. Tände lampan och såg blod. Väckte Christian och ringde till förlossningen. Dom frågade hur mycket blod det var om jag kände foster rörelser. Hur skulle jag veta om det var mycket blod eller inte, har aldrig haft nått vatten som gått tidigare. Sen om bebisen rörde sig...nej eller jag vet inte. Nyvaken och livrädd kunde jag inte känna, ville inte känna.

I bilen på väg in till förlossningen sa vi ingenting till varandra, var alldeles tyst i bilen. Vågade nu känna efter om jag kände att bebisen rörde på sig...men hur jag än gjorde kändes det alldeles tomt!

När vi kom in till förlossningen fick jag lägga mig på en säng, vår barnmorska tog fram sånna där platter man får på magen för att lyssna på bebisens hjärta. Hon hittade inga hjärtslag. Sen kom det en doktor och gjorde ultraljud, det var hon som berättade att hjärtat på våran bebis slutat slå, våran bebis var död.

Jag ville inte, ja ville inte!! Paniken flyttade in i min kropp. Kommer ihåg att Christian kramade mig och att doktorn höll i mina ben och jag skrek TA BORT DE!!!

Doktorn förklarade för mig att det skulle bli en vanlig förlossning, vi skulle få stanna kvar på sjukhuset och se om det kom igång av sig själv. Annars skulle dom sätta igång mig dagen efter.

Jag ville verkligen inte föda barn, varför skulle jag göra de när jag ändå inte skulle få något för de?! Varför kunde jag inte bara få sova, dom skulle ta bort de och jag skulle slippa lida!?

När vi hade fått reda på att vår bebis inte levde ringde Christian till min mamma och hans mamma. Dom kom till oss på sjukhuset och var med oss hela tiden. Var skönt att ha mamma i närheten, mamma är alltid mamma. Mamma ringde sen till min lillasyster som också kom. Ville verkligen ha henne där!

Vi kom in till förlossningen halv åtta på morgonen, vid ett började jag få mensvärk. Barnmorskan kom och tittade till oss och sa att det kommer nog komma igång av sig själv. Efter nån timme fick vi byta rum till ett förlossnings rum. Kommer ihåg att jag frågade mamma om det var i de rummet vår bebis skulle födas. Halv fem fick jag ryggmärgsbedövningen och 22:21 föddes våran Evelina!

Hon var så fin, alldeles mjuk och världens finaste bebis!! Det gjorde så ont i mig att något så vackert inte skulle få följa med oss hem. Vi hade ju bäddat hennes säng!!

Helt utmattad efter förlossningen fick jag faktiskt sova den natten. Dagen efter kom mamma och lillasyster med kläder till oss så att vi kunde få duscha. Dom hade även med sig kläder som Evelina skulle få ha på sig, ett par vita små strumpor, ett par svarta joggingbyxor och en turkos luvtröja. Dom hade oxå tagit med hennes snuttefilt och gossedjur.

När vi duschat och ätit lite ringde vi på barnmorskan och sa att vi ville träffa Evelina. När hon kom till oss låg hon i en hårdlift, det såg ut som att hon sov. Kommer ihåg att jag önskade inget annat än att hon skulle öppna sina små ögon och börja skrika. Men våran bebis kommer alltid att vara en tyst bebis! Dom frågade ifall vi ville hålla henne. Jag sa nej först, men mamma ville hålla henne. När jag såg Evelina i sin mormors armar och hörde hur hon pratade med henne som om hon levde ville jag också hålla! Hon passade perfekt i min famn!!

Många säger sig sett en ängel, men jag har hållit en i min famn!

Måste bara säga att barnmorskerna och läkaren vi hade var världens underbaraste människor, även om ordet landa andvändes lite för många gånger!


// Mamma till världens finaste Ängel

Namnändring

Idag har vi varit på skattekontoret och gjort namnändringen på vår lilla flicka. Redan innan jag blev gravid bestämde vi att om vårt första barn blir en flicka ska våra barn ha pappas efternamn, och blev det en pojke skulle dom få mitt efternamn.

Nu fick vi en liten flicka och även om hon inte kunde följa med oss hem kändes det konstigt om vi inte gjort så som vi bestämt!

// Mamma till världens finaste Ängel

Väntar på mamma!

Sitter nu och väntar på mamma, vi ska åka och köpa ett par jeans. Har levt i mjukisbyxor dom senaste fem månader, jag älskar mina mjukisbyxor. Men det är inte riktigt jag...jag är en jeanstjej!

På fredag är det begravning för våran fina flicka och jag vill inte gå dit i mjukisbyxor. Jag vill ha mina jeans och min munktröja. Jag vill vara fin och känna mig som jag!

Begravningen kommer bli en liten cermoni. Men det kommer bli jättefint. När vi var och hälsade på våran fina flicka förra veckan pratade vi med prästen och diakonen som kommer att vara med hur vi vill ha det och sådär. Bestämde vilka låtar som ska spelas, vilka psalmer som ska vara med osv.

Är i min kropp glad över att det kommer bli en fin begraving. Men samtidigt känns det konstigt att man är glad. Hur kan man vara glad över en begravning?! Men jag vill att min fina flicka ska ha det bästa. Även om jag över allt annat önskar att jag kunde få ge henne de här hemma i min famn så vet jag oxå att det kommer aldrig bli så. Därför är jag glad att vi verkligen tänkt till så att begravningen blir så som vi verkligen vill ha de.

Jag vet att hon har människor runt om kring sig som tar hand om henne, sen om den platsen är himlen vet jag inte. Jag vet oxå att vi har gjort det vi kunnat för att hon ska ha det bra. Hon har fått sin snutte, napp och sitt gossedjur. Världens varmaste filt så att hon inte fryser och världens finaste kläder.

Hon berättar för sina änglakompisar att hennes mamma köpt hennes fina turkosa tröja och att hennes pappa köpt nappen det står volvo på. Att hennes mamma och pappa kanske är lite småknäppa men ändå världens bästa mamma och pappa.

För även om hon inte bor här med oss och väcker oss 100 gånger per natt för att hon är hungrig eller bara vill ha lite av den enorma del kärlek vi har inom oss...är jag ändå MAMMA till världens finaste flicka.


// Mamma till världens finaste Ängel




Mycket tårar men även lite glädje

Måndag kväll...är glad att denna dagen börjar gå mot sitt slut. Har varit en tuff dag idag, den styrkan jag kände igår är som bortblåst idag. Idag känns det som att jag ligger ner och orkar inte ens försöka skydda min kropp ifall någon skulle börja sparka.

Har pratat med försäkringsbolaget idag, dom vet hur man pratar för sig. Ville ha svar på hur det kan vara skillnad på hur ett barn dör. Jag frågade, han svarade, jag ställde flev frågor och han svarade. Till slut kände jag att att han hade inget mer att säga och jag hade väl inga fler frågor att ställa. När jag lagt på luren växte kaoset i min kropp och tårarna rann.

Även om jag lagt de på is just nu vet jag att jag kommer få svar på mina frågor. En dag kommer jag ringa och inte lägga på för att jag blir ledsen, utan fortsätta ställa frågor tills de att jag e nöjd med svaren.

Har varit och handlat mat idag, som vanligt när vi storhandlar åkte vi till Coop. Hade kankse varit bättre att välja en affär som inte har bebis saker i varje hörn. Men vi handlar alltid på Coop, ska vi sluta med det för att affären har massa bebis saker?! Hur vi än gör kommer vi aldrig kunna gå in i en affär som inte har bebis saker. De gjorde ont i mig att se alla söta kläder, filtar, blöjor och allt annat som hör bebisar till. Men världens bästa sambo tog mig i handen och sa "Vi ska snart köpa bebis saker igen" Älskar honom över allt annat!!

En liten stund av glädje var det idag när posten kom, fick mitt smycke jag beställt från www.mysilver.se En namnstav med texten Alltid Älskad, Aldrig Glömd. Kommer alltid bära den runt min hals!!



// Mamma till världens finaste ängel


RSS 2.0