Det sista??
Jag kommer ihåg hur jag höll henne i min famn och hoppades på att hon skulle öppna sina små ögon och titta på mig. Jag visst att det inte skulle hända, men ändå så hoppades jag, in i det sista hoppades jag. Hon öpnnade aldrig sina små ögon och istället för att ta med vår flicka hem fick vi lämma kvar henne där.
I den där lilla, lilla kistan.
I den där lilla, lilla kistan.
Jag blev mamma till en liten Ängel ♥
Även om jag i samma sekund som doktorn sa orden "inga hjärtljud" förstod vad det innebar, har vägen till att verkligen förstå varit lång...
Jag hade inget val den där dagen för snart två år sedan, det som gjorde så fruktansvärt ont kunde jag inte göra någonting åt. Däremot hade jag valet att försöka lära mig acceptera, försöka lära mig leva med sorgen eller så kunde jag välja att stanna upp, fastna i det som gjorde så himla ont. Jag valde att försöka lära mig!
Saknaden efter Evelina gör fortfarande ont i bland, jag kommer föralltid att ha ett barn för lite här hemma och att helt och hållet acceptera tror jag aldrig att jag kommer att göra. Men skulle jag få frågan om jag lärt mig leva med sorgen skulle jag idag svara Ja!
Det är svaret på denna fråga som gör att jag bestämt mig för att detta kanske blir mitt sista inlägg...
Jag har kämpat för att komma dit där jag är idag, kämpat för att kunna svara Ja
och nu när jag vet att jag kan göra det känns det som att det är rätt att avsluta här.
Kanske kommer jag att vilja skriva och dela med mig utav min vardag och mina tankar igen,
men inte just nu...
och nu när jag vet att jag kan göra det känns det som att det är rätt att avsluta här.
Kanske kommer jag att vilja skriva och dela med mig utav min vardag och mina tankar igen,
men inte just nu...
// Änglaflikkan
Kommentarer
Postat av: Ida Eriksson Esso
Ååå vad jag kommer att sakna dig!! kan du inte skicka ditt namn så vi kan höras vidare på Fb.
Postat av: Tea
Kramar!
Postat av: Maggan
Kommer att sakna dej! Kram Maggan
Trackback
