Sen i onsdags har jag typ sovit, jobbat och ätit. Jag har varit aptrött. Var längesedan jag jobbade heltid och det var defenitivt längesedan jag behövde stå upp halv 6 på morgon.

Nu är det helg och tankarna jag inte hunnit tänka under veckan kommer i kapp mig, hur kommer det bli att jobba den 21:e? Hur kommer jag må efter vi varit i minneslunden första gången? Hur kommer det gå dom dagarna jag bara vill gråta och tycka synd om mig själv?

Jag känner mig själv, jag kommer jobba. Just nu i denna stund ångrar jag min lite, jag är för ledsen för att klara av att göra ett bra jobb. Samtidigt som jag vet att jag inte hade mått bättre av att sitta hemma. Jag gjorde rätt som tackade ja till jobbet, jag vill jobba. Jag trivs på mitt jobb och det är bra folk jag jobbar med. Jag måste bara tillåta mig själv att ge det lite tid. Jag kommer komma människor lika nära där som jag gjorde när jag jobbade i Tanum.

Jag vet att det kommer bli bra, jag vet att jag gjorde rätt som började jobba. Men min hjärna hänger inte riktigt med, det är mina hjärnspöken som åter finns med i bilden som försöker få ett övertag. Dom har aldrig lyckats innan och dom kommer inte göra det denna gången heller.

Men hur jag än vänder och vrider på det finns tankarna där och jag måste få ur mig dom...

Sen har jag tänkt väldigt mycket på min psykolog, jag behöver henne. Har varit rädd att så länge jag jobbar dagtid inte kommer att kunna träffa henne. Hon ringde igår och sa att hon skulle kolla ifall vi kunde lösa det så att jag kommer till henne efter jobbet. Jag blev glad, för jag behöver nån som hjälper mig att reda ut mina tankar. Jag hoppas hon ringer nästa vecka och säger att hon fixat en tid.





// Mamma till världens finaste Ängel