Har hela tiden fått till mig att sorgen kommer byta skepnad, sorgen kommer jag alltid bära med mig men den kommer förändras.

I början när jag hörde det tänkte jag - Eller hur, hur ska det gå till? Jag kommer föralltid att vara lika ledsen, jag kommer aldrig att få ha min flicka hos mig, hur ska det någonsin bli lättare?!

Men det är faktiskt sant, sorgen förändras. I början lever man som i dvala, man äter och sover för att man måste Fastän man inte vill går tiden framåt. Jag trodde för tre månader sedan att jag aldrig skulle våga göra någonting själv, idag jobbar jag heltid. Ibörjan var jag liten, jag var den som behövde tas hand om, jag kunde inte fårmå mig att få i mig mat om jag inte fick det serverat. I dag är jag vuxen igen och klarar mig själv. Visst behöver jag människor runt omkring mig men inte för att överleva vardagen.

Efter en Msn konversation med Therese igår kväll fick jag en tydlig känsla av att sorgen förändrats. I början vara jag bara ledsen över det jag inte fick, ledsen över att vara mamma till någon som inte finns här. Tidigt accepterade jag att det var så, jag hade inget val. Men idag är jag inte bara ledsen, en stolthet finns i mig. En stolthet som jag nog tror att alla mammor känner. I början tänkte jag, visst är jag mamma fastän hon inte lever. Men idag känner jag mig som en mamma, en mamma som är väldigt stolt över sin lilla flicka!





// Mamma till världens finaste Ängel