"Du är en stark människa med sunt tänkande, var stolt över dig själv"

Dessa ord fick jag till mig av min psykolog idag innan jag lämnade hennes rum, ord som värmde och gjorde att jag sträckte på mig lite.

Vi pratade mycket om då och nu idag, det har hänt så fruktansvärt mycket på 6 månader.

DÅ: Jag skulle aldrig åka till affären själv, aldrig vara ensam, föralltid gråta mer än att skratta, aldrig kunna jobba, aldrig få vara lycklig. Jag trodde då att jag föralltid skulle bära med mig känslan av att vara liten.

NU: Jag åker till affären utan att tänka på det, kan tycka det är skönt att vara ensam ibland, de bra dagarna övervinner de dåliga, jag jobbar heltid, är lycklig och känslan av att vara sådär liten har inte funnits där på väldigt länge.

Visst är det långt kvar att vandra på sorgensväg, det kommer ta tid innan jag kommit fram, om man någonsin kommer ända fram. Men jag strävar och kämpar och ger mig aldrig!