Har idag varit på återbesök på förlossningen, träffat läkaren och barnmorskan som var med oss när Evelina föddes. I bilen dit började mina tårar rulla ner för min kind. Jag kom på att jag själv tänkte att anledningen till att vi ska dit är för att Evelina inte fick följa med oss hem. Just då ville jag bara skrika, be alla att bara vara tysta, jag ville aldrig mer höra att det kommer bli bra, du är så stark. Det finns inget som kommer göra det bra, mitt sår kommer aldrig att läka. Jag kommer föralltid ha ett sår som blöder. För jag kommer aldrig få ha min fina flicka hos mig!!

När man är hemma tänker man på henne hela tiden, men man kan själv välja vad man vill tänka. Vissa gånger kan man stoppa undan känslan som man vet får en att gråta. Känslan som beskriver hur ont det gör i mig att hon inte finns här. Men nu visste jag att den otäcka känslan kommer att komma vare sig jag vill eller inte. Jag kommer återigen få ett så tydligt bevis på att hon inte lever. Återigen ska den tunna skorpa rivas bort från mitt stora sår. Skorpan på det sår som så sakta börjat läka lite.

Det räckte att jag hörde läkarens röst ute i korridoren, det brast och tårarna rann. Men jag är ändå glad att jag fick träffa dom, jag hade längtat efter att träffa dom. Dom hade ju svaren på mina frågor och korten på Evelina. När jag kom dit grät jag, men innan jag gick därifrån hade jag även skrattat. Jag hade fått tillbaka hoppet på att det kommer bli bra.  Det stora såret kommer alltid att finnas, men en dag kommer skopran vara så tjock att det inte blöder hela tiden.

När vi skulle gå därifrån sa barnmorskan, jag tänker inte säga hejdå jag säger på Återseende! Och naturligtvis är det så, vi kommer träffas igen. Men nästa gång kommer jag gå därifrån med Evelinas skrikande lillasyster eller lillebror!!






// Mamma till världens finaste Ängel