Har haft fika besök av en gamal barndomsvän idag. Vi har pratat, pratat och så har vi pratat och där i mellan har det slunkigt ner ett antal koppar kaffe!

Hon berättade att innan hon kom hit hade hon ringt till sin mamma och frågat hur hon skulle bete sig, vad hon skulle säga. Hon hade fått rådet att vara som vanligt. Hon var som vanligt och det var skönt. Men hon fick mig att inse att anledningen till att dom man kanske hade velat skulle höra av sig och säga att dom tänker på oss inte gör det för att dom vet inte hur dom ska bete sig eller vad dom ska säga.

Jag är väldigt glad att även om hon inte visste vad som väntade innanför dörren när hon knackade på kom hon ändå hit!


Har i några dagar haft känslan, jag kommer aldrig kunna vara ensam jag är så liten i stora världen. Åka till affären själv kommer jag aldrig klara igen. Therese frågade igår, vad är det du är rädd för, vad är det värsta som kan hända? Hade inget bättre svar än jag vet inte, att folk bara tittar på¨mig utan att säga nått?! Då kom följdfrågan, vad händer då? Ja jag blir ledsen!

Har tänkt en del på de idag, jag är inte rädd för att tex börja gråta i kassan på konsum. Vill jag gråta gör jag de! Det som gör mig mest rädd är känslan av att känna mig så fruktansvärt liten.

Den känslan kommer finnas kvar tills den dagen jag bevisat för mig själv att jag klarar det.

Efter allt som hänt ska det skickas massa papper hit och dit. Hade tre brev som låg och väntade på att bli iväg skickade. Finns ingen brevbärare som kommer hit och knackar på och frågar ifall jag behöver få några brev iväg skickade. Sen efter alla fika besök tar även mjölken slut. Ska man ha ny mjölk finns den i affären.

Jag satta mig i bilen, postade mina brev och köpte min mjölk!!!!!!!

Känslan av att vara liten försvann inte, men jag växte några centimeter!



// Mamma till världens finaste Ängel