Varje kväll jag går och lägger mig bestämmer jag mig för att i morgon ska jag göra någonting ensam. Åka till affären, åka och fika hos nån eller gå på en promenad. Varje morgon försöker jag finna den styrka jag hade kvällen före, men den är som bortblåst och jag blir liten. Jag tänker att nej men jag kan göra det i morgon istället.

Jag vill, men ändå hindrar jag mig själv till att ta steget?!?!

Jag vet att jag varit själv i affären, solat osv. Jag vet att jag klarade de och det kändes bra efteråt, men ändå känns det på nått vis som att det inte blir lättare. Jag blir arg på mig själv och rädd för att aldrig få tillbaka tryggheten i att vara ensam. Att hela tiden vara beroende av att ha folk runt mig för att min vardag ska fungera.

Det var inte många veckor sen mitt liv vändes upp och ner, och allt måste få ta sin tid, jag vet de. Men ibland blir jag bara så frustrerad!!






// Mamma till världens finaste Ängel