Igår innan jag gick och la mig bokade jag en soltid nere på gymmet. Har längtat efter solariet flera månader. (Nej jag är ingen hysterisk solariemänniska som pressar flera gånger i veckan) Hade ju gjort klart för Christian redan för flera månader sen att när bebisen har kommit ut får du vara hemma för jag ska åka och sola!

När jag satt i bilen på vägen dit var jag den lilla, lilla Josefin. Tänkte flera gånger att nej jag vänder, så får jag ringa till Lisa och säga att jag kommer inte. Men samtidigt var de ju nått jag ville göra. Visst jag hade kunat avboka och bokat en ny tid i morgon. Men hade det varit lättare då?!

Jag vände aldrig utan åkte dit. När jag parkerat bilen växte klumpen i magen och dom centimeter jag växt försvann. Jag var liten igen och tårarna rann. Innanför dörren stod Lisa med dammsugaren i högsta hugg. Hej Lisa sa jag, hon vände sig om och gav mig en kram. Hon sa att hon hört att jag e stark och jag e stark, jag är fan de!!

Det var så skönt att sola och när jag kom ut i bilen kände jag att mina centimer kom tillbaka. Jag kankse tom växte några till.

Om man inte somnar i solariet funderar man i stället väldigt mycket. Så efter 20 minuters funderande kom jag fram till:

Skulle jag gå in i en affären och folk bara tittar på mig, är det inte för att dom tycker jag är konstig. Dom tycker synd om oss. Dom liksom jag tänker att varför fick hon inte följa med dom hem. För jag är inte konstig, jag är bara en liten flicka som över allt annat skulle vilja ha min bebis i min famn!



// Mamma till världens finaste Ängel