Har även idag haft sällskap av en sjuk lillasyster, åh va jag gillar sällskap. Att sitta hemma hela dagarna när alla andra jobbar är ibland väldigt jobbigt, saknar ibland mitt jobb. Men jag vet att jag ännu inte är redo att börja jobba, måste bli lite mer självständig först. Jag övar mig på de och det blir bättre och bättre. Men känslan av att vara liten finns fortfarande kvar. Men en dag vet jag att jag kommer vinna över den känslan, en dag kommer jag säga hejdå till känslan liten!!

Idag när jag hade min lillasyster här tog jag chansen att träffa någon jag länge dratt mig för att träffa. Min brors flickvän och deras 6 månader gamla Linus. Känslan jag hade innan dom kom var hemsk, jag hade målat upp en bild hur det skulle bli när jag träffade henne. Min bild stämde inte och det är jag oerhört glad över, va ingen snäll blid jag målat upp.

På vägen hit hade Linus somnat i bilen, han vaknade först efter 1 timme. Vilket för min del var väldigt skönt, jag fick i lugn och ro berätta vad som vad som hänt, hur ont det gjorde att föda barn, berätta hur oerhört fin Evelina va och visa alla kort. Hade han varit vaken hade jag fått göra de in i mellan när han inte krävde uppmärksamheten, det hade nog gjort ont i mig. Jag fick den uppmärksamheten jag behövde så när Linus vaknade blev jag glad över att träffa honom. Han hade blivit så stor fasters pojke. Innan dom kom var jag rädd för att bitterheten skulle flytta in i min kropp och bygga ett litet bo. Hon hade ju de som inte jag fick, en levande bebis, men det blev inte så. Jag kände verkligen ingen bitterhet. Visst fick det mig att sakna Evelina fruktansvärt mycke, men jag kände mig verkligen inte bitter!






// Mamma till världens finaste Ängel