Sitter nu och väntar på mamma, vi ska åka och köpa ett par jeans. Har levt i mjukisbyxor dom senaste fem månader, jag älskar mina mjukisbyxor. Men det är inte riktigt jag...jag är en jeanstjej!

På fredag är det begravning för våran fina flicka och jag vill inte gå dit i mjukisbyxor. Jag vill ha mina jeans och min munktröja. Jag vill vara fin och känna mig som jag!

Begravningen kommer bli en liten cermoni. Men det kommer bli jättefint. När vi var och hälsade på våran fina flicka förra veckan pratade vi med prästen och diakonen som kommer att vara med hur vi vill ha det och sådär. Bestämde vilka låtar som ska spelas, vilka psalmer som ska vara med osv.

Är i min kropp glad över att det kommer bli en fin begraving. Men samtidigt känns det konstigt att man är glad. Hur kan man vara glad över en begravning?! Men jag vill att min fina flicka ska ha det bästa. Även om jag över allt annat önskar att jag kunde få ge henne de här hemma i min famn så vet jag oxå att det kommer aldrig bli så. Därför är jag glad att vi verkligen tänkt till så att begravningen blir så som vi verkligen vill ha de.

Jag vet att hon har människor runt om kring sig som tar hand om henne, sen om den platsen är himlen vet jag inte. Jag vet oxå att vi har gjort det vi kunnat för att hon ska ha det bra. Hon har fått sin snutte, napp och sitt gossedjur. Världens varmaste filt så att hon inte fryser och världens finaste kläder.

Hon berättar för sina änglakompisar att hennes mamma köpt hennes fina turkosa tröja och att hennes pappa köpt nappen det står volvo på. Att hennes mamma och pappa kanske är lite småknäppa men ändå världens bästa mamma och pappa.

För även om hon inte bor här med oss och väcker oss 100 gånger per natt för att hon är hungrig eller bara vill ha lite av den enorma del kärlek vi har inom oss...är jag ändå MAMMA till världens finaste flicka.


// Mamma till världens finaste Ängel