Har nu läst färdigt boken. Tog några dagar att öppna den, visste inte vad som skulle stå och hur jag skulle hantera det jag läste. Men nu i efterhand är jag glad att jag läste den.

Boken är skriven av två mammor som liksom jag blev ängla mammor sent i graviditeten. Började läsa boken och tänkte, men herregud det som står är ju en exakt beskrivning på mina känslor. Att det är fler som förlorat sina barn förstod jag ganska snabbt, men att känslor och tankar är så lika var faktiskt lite läskigt. Men samtidigt väldigt skönt, jag fick en bekräftelse på att jag inte är "knäpp". Har många gånger skrivit om känslan av att bli liten, tycker det är jättejobbigt. Jag känner mig dum och löjlig. Blivit trött på mig själv för att känsla hindrat mig från att göra vardagliga saker. Hittade ett citat i boken som hjälpte mig oerhört mycke. Jag är inte knäpp, jag är bara väldigt ledsen.


Dom har även skrivit en del om hur man vill, önskar att folk runt omkring reagerar och gör.


Det är verkligen så som dom skriver. Man behöver gråta, gråta i massor. Och jag är så evigt tacksam för att jag har människor runt mig som tillåter mig gråta. Som ger mig den där kramen som betyder så oerhöt mycke!!!

// Mamma till världens finaste Ängel