Igår när jag vaknade kände jag i min kropp att ett samtal med Therese var tvunget. Hade samlats mycket tankar, funderingar och saknad under natten. Jag behövde henne, behövde höra hennes kloka ord. Så stora delar av dagen spenderades med familjen Ottsjö/Nilsson.

Jag hade kontroll över mina känslor. Jag visste vad jag förlorat, visste att jag måste acceptera de och lära mig leva med det. Levde livet för att tiden stannar inte och jag tänker inte tillåta mig själv att försöka stoppa den för att sen vakna upp och inse att det gått 8 månader. Sen utan nån egentligen anledning eller händelse kändes det som om jag fick en käftsmäll och livet rasade samman lite.

Det är väl så sorg fungerar antar jag, ibland gör den sig påmind och de får mig att tänka på vad det är jag verkligen har förlorat. Jag har förlorat mitt barn!! Det jag så länge längtat efter fick inte följa med mig hem. Känns tufft just nu, men jag vet att jag kommer igen!!





// Mamma till världens finaste Ängel