Igår va det måndag, en jobbig dag. Mycket tankar och saknad, jobbig saknad! Saknad efter allt jag inte fick göra, aldrig kommer att få göra med Evelina.

Idag är det tisdag, saknaden finns fortfarande kvar, men inte på samma sätt. Saknaden känns på nått vis lättare. Visst saknar jag henne massor men inte på samma bittra sätt som igår. Saknaden är på nått konstigt vis fin idag.

Har varit på vårdcentralen idag och träffat min läkare som kommer följa mig så länge jag behöver hennes hjälp, hon var bra och jag gillade henne. Har även fått en ny tid till en psykolog. Träffade en psykolog några dagar efter att Evelina föddes. Redan innan jag kom dit hade jag nog bestämt mig för att inte gilla henne. Jag gick in, satte mig på en vanlig stol (Vägrade sitta i fotöljen) pratade och lyssnade lite, blev arg och så gick jag. Efteråt kände jag att varför ska jag gå dit, hon sa inte en ända bra sak, tyckte hon va helt dum i huvudet.

Nu några veckor senare, när det fått landa lite har jag insett att jag vill nog kankse prata med en psykolog. Jag ska iaf ge det en chans och har lovat mig själv att inte dömma ut henne redan innan jag träffat henne.

Nu är det snart dags att laga lite mat, sen ikväll blir det spinnig och just nu är längtan efter att träna större än rädslan för att bli liten!!






// Mamma till världens finaste Ängel