Dagen Evelina föddes stängde jag av min telefon, jag kommer ihåg att jag sa till Christian att jag behövde ett nytt telefon numer. Jag bad Lovisa stänga ner mig facebook, jag skulle aldrig prata med någon igen, jag skulle aldrig klara av att berätta vad som hänt, jag skulle aldrig visa mig ute.

Dagen Evelina föddes kommer jag aldrig någonsin att glömma, den dagen satta spår i mig som jag föralltid kommer att få leva med. Jag kommer alltid ha mitt första barn i himlen.

Jag satte på min telefon, loggade in på min facebook, berättade och pratade om vad som har hänt och idag kan jag åka till affären utan att tänka på det. Jag har kommit långt även om jag har lång väg kvar.

Men det finns dom som hjälp mig att komma dit där jag är idag, det finns dom som alltid bryr sig, det finns dom som jag kan ringa mitt i natten, den finns dom som mer än gärna lånar ut sin soffa ifall jag inte vill sova ensam, det finns dom som tar ledigt ifrån sitt jobb för att följa med mig på äventyr i storstaden, det finns dom som lagar mat till mig för att jag ska äta, det finns så många som verkligen bryr sig om mig!

Men...

Så finns det dom som jag kanske trodde skulle finnas där, som jag kanske trodde skulle inse hur fort livet kan ta en annan väg, som jag kanske trodde skulle bry sig om mig, som borde bry sig om mig, som skulle ta chansen att iallafall försöka.

Det gör mig arg när jag inser att vissa människor aldrig kommer att ändra sig, när man istället för att fråga hur det är stoppar huvudet i sanden och låtssas som ingenting...

Hur svår är det att bara fråga - HUR MÅR DU?

Jag är arg och kanske till och med lite bitter, jag kan verkligen inte förstå hur man som människa kan se ett barn må så dåligt utan att göra någonting åt det. Jag är vuxen, men jag ändå någons barn...





// Mamma till världens finaste Ängel