Har kommit på mig själv flera gånger denna veckan när jag tänkt på minneslunden, funderat på om den är fin och hur den ser ut. Så när vi hade vaknat och ätit lite frukost i morse åkte vi dit en stund. Den va fin, jättefin!

Förra veckan när vi fick brevet ville jag inte gå dit, det var ett för stort bevis på döden. Det gjorde ont i mig när jag tänkte på att Evelina faktiskt ligger där. Men tiden läker sår, det såret som brevet rev upp har idag börjat läka och jag vet att jag inte kan ändra på saker och ting. En plats där Evelina alltid kommer finnas är minneslunden och det är klart att jag ska gå dit.

Det gjorde ont i mig att titta på gräset och veta att någonstanns där finns hon. Men det var fint, ett litet vattenfall, en damm, träd och fina blommor. En fin plats till världens finaste flicka, hon har det bra där.

// Mamma till världens finaste Ängel