Nyvaken och med drömmsand i mina ögon, jag har sovit gott och mina ögon bränner inte längre av tårar. Jag vet idag att skulle det vara så att jag får åka och jobba någon annanstanns kommer jag klara det, även om jag helst av allt vill komma tillbaka till Färgelanda.

Men för att komma fram till det eller rättare sagt för att acceptera det krävdes det massa tårar och även förtvivlan. Tårar för att jag trivdes på jobbet och med mina arbetskamrater, förtvivlan för att jag blev en av dom 6 som fick gå hem.

Jag trodde jag skulle få vara där till mitten på maj, det finns den som sagt att jag skulle få vara de. Nu blev det inte så, beslut fattades, beslut som jag inte kan göra någonting åt. Sen så är det så att i min bubbla är jag den som behöver jobbet mest, för mig var det så mycket mer än ett jobb.

Men man kommer till den punkten där man kan välja om man vill stanna kvar och tycka synd om sig själv, eller om man vill gå vidare och acceptera det som hänt. Jag vägrar stanna kvar!

Efter alla tårar och lite sömn åkte vi hem till familjen Ottsjö/Nilsson och spenderade kvällen i deras soffa. Det var skönt att komma hemifrån men ända sitta i en soffa där man verkligen känner sig hemma!!

Idag är det söndag och jag och Therese ska på spinning ikväll, det var längesen jag tränade och jag längtar lite faktiskt.




// Mamma till världens finaste Ängel