Jag kommer ihåg när den tanken poppade upp i mitt huvud och mina tårar strömmade ner för mina kinder. Jag skulle föralltid bara vara ledsen. Det var dagen efter att vi kom hem ifrån sjukhuset, vi satt i våran soffa och drack kaffe och åt winerbröd med Putte och Therese.

Jag hade tre underbara människor runt omkring mig som tröstade och sa att så är det inte alls.