Igår var en dag med på tok för lite sömn, vilket resulterade att mina hjärnspöken kom på besök.

För första gången sedan Vincent föddes hade jag svårt att acceptera att Evelina inte får bo här hemma hos oss. Jag ville igår ha henne här, här tillsammans med sin lillebror. All den kärlek jag har att ge honom ville jag även ge henne.

Jag är ju hennes mamma och igår gjorde det ont i mig att jag inte är den som får ta hand om henne...



Saknaden finns där idag också, den finns alltid där.
Men idag är den annorlunda...

Saknaden är fin idag ♥