Syslöjden i högstadiet har satt sina spår. Inte bara syfrökens krulliga hår utan också måttet en pressarfot. Ett mått som idag har visat sig vara till stor hjälp...=) Har idag förstått att jag verkligen är värd mitt VG i syslöjd...eller va säger du Therese?! =)

Som ni kanske förstår har jag idag varit i kontakt med en symaskin. Har ju beställt biljetter till The Baseballs och till detta evenemang har vi bestämt att vi ska ha hemmasydda prickiga klänningar. Har under några dagar klippt, vänt och vridit typ, nålat osv. Idag var det dags att plocka fram symaskinen för att få ihop dessa tyglappar och efter lite borttagning av filefix (eller vad det nu heter) och en tur till Uddevalla lyckdes vi riktigt bra!

Dom kommer bli så himla fina våra klänningar!!

 

// Mamma till världens finaste Ängel

I morse när klockan ringde stängde jag medvetet av den och fortsatte sova. Jag drömmde och ville verkligen inte sluta! Vilket resulterade i att jag fick stressa som en liten blå för att inte missa tiden hos psykologen, men det var det värt!

Mötet med psykologen var bra idag, hon var duktig. Jag satt t om i fotöljen...=) Visst blev jag arg på henne när hon ställde massa frågor och kom med påståenden som gjorde mig ledsen. Men samtidigt var det skönt att få ur sig lite tårar och ilska. Är väl det som är grejen antar jag, att man ska få ur sig det man känner.

Sen har jag idag pratat med min handläggare hos Försäkringskassan. Jag var arg, väldigt arg. I vanlig ordning bad hon om ursäkt och berättade hur ledsen hon var för att det blivit såhär. Jag är så jävla trött på deras ursäkter!! Dom ska ha möte idag eller i morgon, efter det får vi se vad som händer. Hon lovade iaf att inte skicka nått jävla brev utan ringa efter mötet.


Nu väntar jag på att mamma ska vakna, ska be henne om en tjänst. Det finns en samtal jag vill ha ringt, men jag vill inte ringa själv...




// Mamma till världens finaste Ängel

Hittade en blogg av en tjej som photoshopar bilder. Frågade henne ifall hon ville göra några kort på Evelina, det ville hon. Fick tillbakas dom här om dagen, dom blev så fina!

Ibland får jag känslan av att hoppet sviker och hoppet är det sista som sviker. När jag får den känslan trillar jag tillbaks till botten, ett ställe där jag verkligen inte trivs. Jag har ännu inte lärt mig hur jag ska hantera den situationen, jag tar den lätta vägen. Stoppar huvudet i sanden och tycker mest synd om mig själv i hela världen, låter mina hjärnspöken intala mig att det aldrig kommer att bli bra, jag kommer få vara olycklig resten av livet.

Finns ingen värre känsla än när hoppet sviker, men det finns heller ingen känsla som är så underbar som när man får hoppet tillbaka. Det är verkligen sant, hoppet är det sista som sviker. Visst får man en käftsmäll då och då, men hoppet kommer alltid tillbaka.

Efter några timmars sömn på soffan finns det där igen, hjärnspökena kunde inte linda mig runt fingret denna gången heller, jag är för stark för de!!

Vad det gäller Försäkringskassan kan jag inte göra nått åt de idag, visst gör det mig jävligt förbannad att dom hela tiden sparkar på mig. Men jag går med huvudet högt, jag vet att jag inte gjort nått fel!!





// Mamma till världens finaste Ängel

Jag ligger ner och försäkringskassan slutar aldrig att sparka...fy fan!! Jag önskar dom kunde säga - Josefin det har tyvärr blivit såhär pga att du inte gjort såhär, eller såhär. Men det är inte så, jag har gjort allt för att det inte ska krångla, jag har gjort allt dom bett mig göra.

Gång på gång har jag ringt och frågat och frågat för att det inte ska bli nått krångel. Likt förbannat strular dom till de, jag är så jävla trött. Hur många gånger ska jag behöva lida för deras misstag?

Vad jag än gör fortsätter dom sparka! Det ända jag ville var att få med min bebis hem, jag ville vara lycklig!!

Istället börjar jag bli någon som som jag absolut inte vill vara. Jag börjar bli den som håller upp en fasad, en fasad som gör att jag orkar. Allt är så himla bra, jag är stark, jag klarar detta, jag är mamma, hej åh hå. Men innerst inne gråter jag, min kropp håller på att falla samman...

JAG VILLE JU BARA VARA LYCKLIG!!!!!





// Mamma till världens finaste Ängel

Och så va den sjukpenningsgrundande inkomsten 0:- hos Försäkringskassan! Fy fan, jag orkar inte mer!!

Jag är glad idag! Varför denna glädje? Jag vet inte riktigt, kanske paketet som kom på posten, kanske är det mitt nyklippta hår eller så kan det vara mitt fynd i blomsteraffären?! Eller helt enkelt en kambination av allt.

Började dagen med en fika hos Sandra, första gången jag åkte dit efter allt som har hänt. Det gick bra, tänkte inte ens tanken att det var jobbigt. 1-0 till mig!


Sen kom lillasyster hit och vi åkte först till blomsteraffären och köpte lite bokstäver, sen en sväng till mamma för att äta lite mat för att sedan åka och fixa till frisyren.



Har varit en bra dag idag och jag känner mig glad!





// Mamma till världens finaste Ängel

Skulle åkt och träffat "Änglagruppen" idag, jag ville det så himla gärna. Jag visste att min sambo inte var jättesugen på att åka dit, men han sa att han skulle följa med för min skull. En timme innan vi skulle åka säger han att han inte vill. Jag blev så arg, ledsen och besviken. Mest besviken tror jag.

Jag ville så gärna åka dit, jag ville träffa andra mammor och pappor som förstår precis hur jag känner. Bara se att det finns fler som förlorat sina små bebisar men ändå fortsätter leva, träffa Svante igen. Åh jag ville så gärna!

Men har lovat mig själv att släppa de, jag kan inte vara arg på människan jag älskar för att vi har olika sätt att hantera våra känslor. Jag måste acceptera att han inte vill precis så som han accepterar att jag måste älta, älta, älta.

Det kommer fler gånger!!





// Mamma till världens finaste Ängel

Skulle varit hos psykologen idag, men kom på det först när hon ringde och frågade vart vi var...FAN! Jag brukar inte glömma, jag ville inte glömma. Men min hjärna var inställd på torsdag, tyckte det var så bra för på onsdag ska vi och täffa Änglagruppen för första gången. Har väl antagligen tänk att det skulle varit bra om vi hade en tid på torsdag och så har min hjärna ställt in sig på de. Pratade med henne en stund i telefonen iaf och så bestämde vi en ny tid.

Några dagar efter att Evelina föddes och vi kommit hem tog jag kontakt med försäkringsbolaget där jag hade min Gravidförsäkring. Hade en del frågor till dom som jag ville ha svar på. Jag försökte några gånger att få dessa svar, men jag klarade de inte. Varje gång jag ringde blev jag så ledsen att jag till slut inte hade något mer att säga utan fick lägga på. Therese tog över striden att få svar på mina frågor.

Idag ringde Therese och berättade att vårat ärende är så gott som avslutat. Det kommer bli ett avslut till vår fördel. Vi fick svaren på mina frågor, vi fick dom att inse att dom behöver se över sina försäkringsvilkor. Förhoppningsvis har vi rört om i grytan så pass mycket att ingen annan som kommer hem utan sin bebis kommer att behöva gå igenom detta. Det bästa utav allt, vi fick en URSÄKT!!

Utan Therese hade jag aldrig fått mina svar...Tack för att du alltid finns där gumman, du e grym!!

Nu blir det snart spinning...





// Mamma till världens finaste Ängel

För två månader sen var vi på näl och en liten tyst bebis kom till världen, vår fina Evelina. Kommer aldrig glömma första gången jag fick se henne. Dom frågade ifall jag ville ha upp henne på bröstet när hon kom ut, men jag ville inte de. Jag visste att hon var död, just då skrämde döden mig, jag ville inte se.

Efter en stund ändrade jag mig, jag ville se hur hon såg ut...hon var så fin!! Jag var verkligen stolt över att vi hade skapat något så vackert. Det såg precis ut som hon sov. Jag kommer ihåg att jag tänkte hon vaknar snart, hon öppnar snart sina små ögon och börjar skrika. Men innerst inne visste jag att hon skulle aldrig öppna sina ögon, hon skulle föralltid vara en tyst bebis men ändå så hoppades jag...


Jag saknar henne....

Det gör så ont i mig...

Min älskade lilla Evelina...





// Mamma till världens finaste Ängel

Har nu läst färdigt boken. Tog några dagar att öppna den, visste inte vad som skulle stå och hur jag skulle hantera det jag läste. Men nu i efterhand är jag glad att jag läste den.

Boken är skriven av två mammor som liksom jag blev ängla mammor sent i graviditeten. Började läsa boken och tänkte, men herregud det som står är ju en exakt beskrivning på mina känslor. Att det är fler som förlorat sina barn förstod jag ganska snabbt, men att känslor och tankar är så lika var faktiskt lite läskigt. Men samtidigt väldigt skönt, jag fick en bekräftelse på att jag inte är "knäpp". Har många gånger skrivit om känslan av att bli liten, tycker det är jättejobbigt. Jag känner mig dum och löjlig. Blivit trött på mig själv för att känsla hindrat mig från att göra vardagliga saker. Hittade ett citat i boken som hjälpte mig oerhört mycke. Jag är inte knäpp, jag är bara väldigt ledsen.


Dom har även skrivit en del om hur man vill, önskar att folk runt omkring reagerar och gör.


Det är verkligen så som dom skriver. Man behöver gråta, gråta i massor. Och jag är så evigt tacksam för att jag har människor runt mig som tillåter mig gråta. Som ger mig den där kramen som betyder så oerhöt mycke!!!

// Mamma till världens finaste Ängel

Håller just nu på att läsa boken Att leva med en ängel i familjen - ett livslångt möte och lärande. Tårarna rinner men samtidigt kommer ibland ett leende.

Har sovit gott inatt! En bra dag ger en god natts sömn, det var en bra dag igår. Försäkringskassan fick be om ursäkt och erkänna att dom gjort fel. Vilket resulterade i att jag äntligen får mina pengar. Sen ringde Barnmorskan och sa att hon kommer hjälpa mig, hon ringer tillbaka i början på nästa vecka.

Efter samtalet med försäkringskassan var jag glad. Jag hade med hjälp av Thereses tips på hur man pratar med försäkringskassan fått dom att inse att det inte är okej att trampa på mig. Jag var arg och ledsen, men inte så ledsen att jag gav mig och la på luren. Jag hade fått rätt, vilket gjorde att jag kände mig stark, så stark att jag ensam åkte och handlade...på Konsum! De kändes, klumpen i magen fanns där men det kändes ändå okej för känslan av att bli liten fanns inte!

Dagen igår avslutades med ett pass Combat, gött med träningsverk idag!


Vad vi ska hitta på idag vet jag inte riktigt, kankse sitta och njuta av regnet som gör att snön smälter. Har i samband med regnet börat längta efter ett brev som ska komma med posten. Ett brev som säger att jag kan gå till Minneslunden och hälsa på min fina flicka!!




// Mamma till världens finaste Ängel

Resultatet just nu i dagens måsten är är 1-0.  

Josefin                     1
Försäkringskassan  0

Har idag haft besök av Caroline och hennes lilla vovve Lusi, åh det var så roligt att träffa henne. Vi träffas inte jätte ofta men när vi väl gör det skrattar vi i massor. Vi hängde mest när vi gick på högstadiet och gymnasiet, hade as kul. Som när vi tex gick runt i Uddevalla en hel natt bara för att vi inte ville gå och sova eller när vi skulle bada bubbelpool och hela huset bara plötsligt slocknade. Inte att förglömma alla fester och snygga killar vi har gått igenom tillsammans...=)

Sen har jag varit en sväng hos familjen Ottsjö/Nilsson, alltid lika trevligt. Blev serverad både middag och kaffe...LYX!

Nu lite om morgondagens planer:
I morgon bitti är det återigen dags för ett samtal till Försäkringskassan. Jag älskar försäkringskassan, tycker dom är toppen bra...ELLER INTE!!

Sen väntar jag på samtal ifrån barnmorskan som var med när Evelina föddes. Behöver hennes hjälp, behöver ha ett intyg på vad som hände torsdagen den 21:e januari 2010. Hoppas så att hon kan hjälpa mig med de.

Har en känsla av att det kommer bli en del timmar vid telefonen i morgon. Det är det värt, bara jag i morgon kväll kan få gå och sova med 2 till antalet förre frågetecken som snurrar i mitt lillla huvud.




// Mamma till världens finaste Ängel

Sitter i min soffa med datorn i knät och Halv Åtta hos mig på tv:n i bakgrunden. Jag gillar verkligen Helge Skoog...=)

Har precis kommit hem, har varit och tränat Combat med Lovisa. Första gången jag tränade utan Therese, inte alls lika kul! Jag gillar att ha henne där, inte för att det var så jobbigt att gå dit utan henne (hade ju min lillasyster) utan mest för att hon e jävligt grym! 


Vet inte om jag skrivet det innan, men Therese sköter våran kontakt med försäkringsbolaget. Hon ringde idag för att fråga lite saker för att kunna ringa och prata med dom. Är så fruktansvärt glad för att hon hjälper oss. Jag vill ha svar på mina frågor, har ringt ett par gånger men det slutade alltid med att jag grät och fick lägga på. Jag klarar inte av de, blir bara ledsen. Hur det kommer att gå spelar ingen roll men jag är oerhört glad för att Therese orkar kämpa för att få en vettig förklaring. Du är guld värd Therese!!

I övrigt har det varit en dag i fikans tecken, först kom Sandra förbi på lite kaffe och sen kom Marie. Har varit en bra dag förutom 40 minuters telefonkö till Försäkringskassan då förstås.

 

 

// Mamma till världens finaste Ängel

Sitter i telefonkö till försäkringskassan...

-Du har plats 422 i kön, vi tar emot ditt samtal så fort vi kan.


FANTASTISKT!!!






// Mamma till världens finaste Ängel

Söndag idag, som vanligt finns en olustig känsla i min kropp. Jag gillar verkligen inte söndagar, söndag är ett bevis på att i morgon börjar vardagen. På vardagen kan man ringa till olika ställen som har stängt på helgen...åhh! Har inga samtal jag vet att jag måste ringa, så jag fattar egentligen inte varför den olustiga känslan finns där. Är nog vardagen i sig som är jobbig. Min vardag skulle inte se ut så här, jag skulle inte gråta mig till söms pga saknad. Skulle jag gråta skulle det vara av lycka eller av sömnbrist för att det fanns en liten som höll mig vaken.

Åhh...det är tufft just nu, är inte överens med mina känslor och hjärnspöken. Jag var inte beredd på det här. Visst att saknaden och förtvivlan blir större ibland och allt känns skit, man har bra och dåliga dagar. Men nu, det lixom smyger sig på mig...jag har ingen kontroll!


Har iaf varit och tränat spinning idag, så jag hoppas på en god natts sömn. Sen är det stora ämnet idag Melodifestivalen, tänkte lämna min åsikt: FEL LÅT VANN!! Tyckte Salem Al Fakir skulle ha vunnit!

Natti natti...




// Mamma till världens finaste Ängel

Igår när jag vaknade kände jag i min kropp att ett samtal med Therese var tvunget. Hade samlats mycket tankar, funderingar och saknad under natten. Jag behövde henne, behövde höra hennes kloka ord. Så stora delar av dagen spenderades med familjen Ottsjö/Nilsson.

Jag hade kontroll över mina känslor. Jag visste vad jag förlorat, visste att jag måste acceptera de och lära mig leva med det. Levde livet för att tiden stannar inte och jag tänker inte tillåta mig själv att försöka stoppa den för att sen vakna upp och inse att det gått 8 månader. Sen utan nån egentligen anledning eller händelse kändes det som om jag fick en käftsmäll och livet rasade samman lite.

Det är väl så sorg fungerar antar jag, ibland gör den sig påmind och de får mig att tänka på vad det är jag verkligen har förlorat. Jag har förlorat mitt barn!! Det jag så länge längtat efter fick inte följa med mig hem. Känns tufft just nu, men jag vet att jag kommer igen!!





// Mamma till världens finaste Ängel

Det är nått som händer i min kropp jag kan inte riktigt sätta fingret på vad bara. Som en obehaglig klump i magen fast den är utspridd i hela kroppen. Har börjat drömma en del mardrömmar, inatt fick jag sova med ljuset tänt. Är så rädd att vakna en dag och vara tillbaks på botten igen. Vet att jag har människor runt mig som finns där ifall det skulle hända, men jag är ändå rädd!!

Har varit och fikat med Helena idag igen, hennes kaffe e gott och kökstolarna är så bekväma, trivs i hennes kök! Gick även en promenad runt centrum.

Sen har mamma varit här idag, hon ville komma och titta på korten vi fick på Evelina när vi var på återbesöket. Hennes ögon fylldes med tårar, att se mamma ledsen gör ont i mig! Min fina flicka är saknad av så många, jag hoppas så att hon vet de!

Fick lite presenter av mamma som hon köpt i USA, nu ska jag bara beställa mina kort. Sen är det dax för en Scrapbooking kväll. Hon berättade att hon köpt Wrangler jeans till Linus. Det var ju meningen att hon skulle köpa presenter till min bebis också!!! Varför fick jag inte ha henne hos mig?!?!

Tårarna rinner och livet känns så jävla orättvist just nu...!!

Presenterna ifrån mamma

 

 

 

// Mamma till världens finaste Ängel

Idag är det onsdag och jag har idag bestämt att ta ledigt ifrån mina "Måsten". Känns som att dagen igår gör att jag får vara ledig idag.

Efter mitt sjukhus besök igår åkte jag hem och åt lite frukost och kollade runt på datorn, hittade två böcker jag vill läsa. Kunde beställt dom men istället åkte jag ENSAM ner till biblioteket. Tyvärr fnns dom inte inne, men dom är beställda och kommer i början på nästa vecka.

När jag åkte ner till biblioteket skickade jag ett sms till Helena och frågade ifall hon ville fika med mig nån dag, fick svar att det ville hon gärna. Så när jag kom ut från biblioteket ringde jag till henne och frågade ifall hon var hemma, det var hon. Det var både skönt och väldigt kul att få träff hennne. Vi drack massa kaffe, åt kladdkakemuffins, gnällde på försäkringskssan och tjöta massa skit.

När jag åkte därifrån kändes det bra. Hela dagen hade varit bra. Hade satt mig i bilen själv, gjort massa saker själv utan att egentligen tänka på de. Jag gjorde de för att jag ville!

Sen att min mamma kom hem och att Therese ringde och var glad gjorde inte att dagen blev sämre. Hela dagen igår var bara SÅ BRA!!

Hur dagen blir idag vet jag inte än, men det känns som att det kan bli en bra dag!






// Mamma till världens finaste Ängel

Klockan är nu 09:15 och i min kropp känner jag styrka...masssvis med styrka. Har varit på sjukhuset och tagit prover...SJÄLV!!

Ringde igår och beställde tid, hon frågade när jag ville komma. Först tänkte jag naturligvis på eftermiddagen när jag kan få sällskap av nån men sen så ändrade jag mig. Tog en tid klockan 8. Om det var för att jag visste att jag troligvis inte kommer träffa nån som jag känner eller om det var för att jag är enveten och gav mig fan på att jag skulle klara de vet jag inte riktigt, men jag gick iaf dit själv och det kändes bra, jag klarade de!

Åh idag är det tisdag, en händelserik tisdag. För det första tänker jag massor på familjen Ottsjö/Nilsson, sen för det andra är det idag mamma kommer hem. Halv 4 landar dom på Landvetter!





// Mamma till världens finaste Ängel

Som vanligt kom måndags ångesten i morse, hjärverksamhet var ett ända stort virrevarv. Vet inte varför, kankse sätter jag upp för många mål just på måndag.  Ska i fortsättningen sprida ut mina måsten på alla veckodagar och se ifall det känns lättare.

Sen visste jag att vi skulle till psykologen idag, så varför jag inte nöjde mig med det utan satte upp ännu mera måsten på min lista vet jag inte. Kände mig väl stark och lycklig i lördags och trodde jag skulle klara de.

Mötet med psykologen idag gick iaf bra. Kände i min kropp att fientligheten jag kände förra gången inte fanns idag, det var skönt. Jag ville ha hennes hjälp, jag behöver hennes hjälp för att klara upp vissa saker. Saknaden av Evelina och allt som rör henne tror jag att jag har någorlund kontroll över. Den hjälpen får jag ifrån människor som känner mig och finns med mig i vardagen. Men jag behöver hjälp med att komma över rädslan att göra saker själv, jag måste börja nu. Vet att det inte kommer bli lättare ju längre jag väntar.

Psykologen förstod mig och gav mig en hemläxa tills nästa gång vi ska dit. Ska minst varannan dag göra något själv så som handla, gå en promenad osv. Ska innan skriva ner mina känslor mina tankar om hur det ska bli sen efteråt ska jag skriva ner hur det blev och mina känslor när jag gjort de. Tänker inte komma dit och säga att jag inte har något att redovisa, jag ska klara de!!





// Mamma till världens finaste Ängel

Söndag kväll och jag är trött i min kropp, har varit på 75min spinning...=) Känslorna höll sig lugna och det var mest kul och jävligt jobbigt. Varje gång jag går därifrån känns det lite lättare än förra gången och det gör mig lite lycklig, lycklig för att jag klarat de och för att jag vet att en dag kommer jag gå dit själv precis som förr.

I går när det var så underbart väder och allt kändes sådär lite lättare för en stund längtade jag efter att det skulle bli måndag. Längtade efter att få lyfta luren och ringa några samtal. Nu är det söndag och jag vet att måndag är det i morgon. I morgon kan jag ringa dom samtalen jag längade efter att ringa i går. Just nu tvekar jag, vet inte om jag vågar.

Men ska gå och sova nu och hoppas på att solen skiner lika mycket i morgon som den gjorde i går. Att viljan finns där och övervinner min rädsla.

Natti natti





// Mamma till världens finaste Ängel

Allt känns lite lättare när det är så här underbart väder ute. Alla tankar, känslor och funderingar blir glada för en stund. Jag verkligen älskar solen!!

Visst får det mig att sakna Evelina och tanken på alla promenader vi skulle gått med barnvagnen. Men samtidigt vet jag att hon blir lika lycklig som jag av vårsolen. Och att hon är lycklig betyder mer än att jag skulle få gå en promenad med barnvagnen.

Sen så vet jag att våren kommer komma varje år, så mina promenader med barnvagnen i vårsolen kommer att komma. Det blev inte denna våren bara!






// Mamma till världens finaste Ängel

Summera dagen kanske?!

Har varit en bra dag, bra fram tills ikväll. Eller den har varit bra ikväll också, men jag fick en släng av bitterhet i min kropp. Men har lovat mig själv att inte tänka på de fören jag vet hur det egentligen ligger till! Eller jag lovade inte mig själv de, ringde till Therese som fick mig att inse de. Kan inte tillåta mig själv att bli bitter över fnitter, jag är starkare än så!!

En sak som är väldigt bra däremot är att mamma kommer hem om mindre än en vecka! Åh va jag saknar min mamma!!

Nu är det snart dags att sova lite. Vem vet, kanske kommer till drömmarnas värld och får träffa Evelina i natt *Hoppas*

Natti natti!!






// Mamma till världens finaste Ängel

Efter frukosten i morse tyckte jag mig känna att spinningen igår hade gjort nytta. Gick upp till min garderob, öppnade dörren, tittade och funderade några sekunder, tog fram ett par av mina gamla jeans...olalala...jag fick på mig dom!!! Fick lägga mig på sängen för att få igen knappen, men skit i de!!

I övrigt har det varit en dag full av fika. Först kom Sandra och drack kaffe med mig, sen kom Therese förbi och hon ville också ha kaffe. Sen nu ikväll har det varit födelsedagskalas hos familjen Ottsjö/Nilsson, Putte fyller år idag...Hurra, Hurra, Hurra!!

Visste att det skulle komma två höggravida flickor till kalaset. Blandade känslor, men tanken på att inte gå dit för den sakens skull har faktiskt inte funnits. Jag ville träffa dom, dels som terapi för att bevisa för mig själv att jag inte är bitter över att andra är gravida, sen för att dom är himla snälla, roliga och trevliga flickor.

Jag blev inte bitter, men jag ljuger om jag säger att det inte sved i mitt hjärta. Missunnar inte nån annan att vara gravid och lycklig, absolut inte! Men jag saknar det jag inte fick så otroligt mycket!!!! Jag vill ju ha henne här!!!! Min fina Evelina, varför fick hon inte stanna hos oss???





// Mamma till världens finaste Ängel

Vill bara säga att längtan efter att träna höll i sig igår, underbara känsla!! Rädslan fanns där, men den höll sig i bakgrunden!

Med degiga ben och en slutkörd kropp har jag sovit gott i natt, hoppas en god natts sömn resulterar i en bra dag!!


Nu blir det Rivstart och frukost...





// Mamma till världens finaste Ängel

Igår va det måndag, en jobbig dag. Mycket tankar och saknad, jobbig saknad! Saknad efter allt jag inte fick göra, aldrig kommer att få göra med Evelina.

Idag är det tisdag, saknaden finns fortfarande kvar, men inte på samma sätt. Saknaden känns på nått vis lättare. Visst saknar jag henne massor men inte på samma bittra sätt som igår. Saknaden är på nått konstigt vis fin idag.

Har varit på vårdcentralen idag och träffat min läkare som kommer följa mig så länge jag behöver hennes hjälp, hon var bra och jag gillade henne. Har även fått en ny tid till en psykolog. Träffade en psykolog några dagar efter att Evelina föddes. Redan innan jag kom dit hade jag nog bestämt mig för att inte gilla henne. Jag gick in, satte mig på en vanlig stol (Vägrade sitta i fotöljen) pratade och lyssnade lite, blev arg och så gick jag. Efteråt kände jag att varför ska jag gå dit, hon sa inte en ända bra sak, tyckte hon va helt dum i huvudet.

Nu några veckor senare, när det fått landa lite har jag insett att jag vill nog kankse prata med en psykolog. Jag ska iaf ge det en chans och har lovat mig själv att inte dömma ut henne redan innan jag träffat henne.

Nu är det snart dags att laga lite mat, sen ikväll blir det spinnig och just nu är längtan efter att träna större än rädslan för att bli liten!!






// Mamma till världens finaste Ängel

Måndag förmiddag...gillar inte måndagar riktigt. Allt blir sådär på riktigt på nått sätt. Finns saker man gått och funderat på i helgen och samtal man kommer på att man ska ringa. Men när man tänker på det då känns det så långt bort, men plötsligt är det måndag och man måste ta tag i saker och ting. Ibland önskar jag att man kunde be någon annan, samtidigt som jag vet att jag bygger på min självkänsla av att göra det själv. Åh självkänsla är bra att ha!

Igår var det söndag och jag hade en tanke och analys dag. Analyserarde nog varje tanke typ 300 gånger. Men det var skönt och jag kom fram till mycket. Har tidigare skrivit om min rädsla för att vara ensam och känna mig liten. Har funderat mycket på vad det är jag är rädd för, är det att träffa folk i affären? Nej det är verkligen inte de, inte heller är jag rädd för att visa mina känslor.

Men i nio månader förberedde jag mig på att bli mamma, föreställde mig hur det skulle bli när min bebis kom ut. Drömmde om mina promenader med barnvagnen, att  åka och handla, sitta i soffan på fredagkvällen och titta på Let´s Dance, amma och bara mysa med min familj. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, mitt liv var inställt på att vi två skulle bli tre. Men det blev inte så. Istället får jag gå på promenad själv, handla själv och titta på Let´s Dance själv. Min kropp skriker efter det som gjorde att vi skulle bli tre, min hjärna är inställd på tre hela mitt liv va inställt på tre! Fick nio månader på mig att ställa in mig på tre men på bara några sekunder togs det ifrån mig. Det är det jag inte grer upp, steget från tre till två!!!

Jag skulle få bli mamma och ta hond om min lilla bebis, ta hand om henne för att hon inte klarar sig själv. Jag blev istället den som inte klarade ta hand om mig själv. Jag behövde själv de som jag längtat efter att få ge bort. Jag var den som blev liten!!





// Mamma till världens finaste Ängel